Till kommunens startsida
Till konsthallens startsida
Talande webbLyssna

DÖDLIGT MATERIAL

Utställningen Dödligt Material förlängd till 13 januari 2019.

Dödligt Material är en grupputställning med sju unga textilkonstnärer. Medverkande konstnärer: Annie Johansson, Anna Ting Möller, Vega Määttä Siltberg, Sofie Rykowski, Ellen Dynebrink, Erik Öberg och Anna Sollevi. Curator: Evelina Hedin.

Textil har egenskapen att vara förgänglig, dödlig, i en utsträckning som många andra material inte har. Fibrerna minns vad de har utsatts för. De spar dofterna. Tyget avslöjar sin historia genom att blekas, fläckas, drabbas av angrepp, slitas ut, förmultna. Textilens dödlighet liknar vår.

Att undvika döden är fundamentalt i den mänskliga kulturen. Moderniteten har gått ännu längre, och präglas i stor utsträckning av omförhandlingar av döden, som om målet vore att helt kringgå den. I det moderna medvetandet bryts den oändliga, ogripbara döden ned i mindre delar som var och en är möjlig att överblicka och hantera. Genom att sluta prata om döden så kan vi leva som om vi har förhandlat bort den. Västerländsk livsstil utgår från att ny teknologi kan hjälpa oss att skapa en ny planet när den här tar slut. I en världssyn som bygger på att allt går att fixa så har dödlighet låg status. Den passar inte in.

Utställningen Dödligt Material föreslår ett perspektiv där dödligheten får göra sig påmind, konkret och symboliskt. Konstnärerna i utställningen har alla en drivkraft i de textila materialen. Verken rör sig kring kropp och identitetsskapande, genom naturens cykler, den virtuella verklighetens förespeglingar och vardagens sorger, minnen, upprepningar och konsumtion.

Evelina Hedin, curator

 

Att textilen har en nära relation till kroppen och huden blir extra tydligt i Anna Ting Möllers verk. Anna bygger sina installationer av kombucha, en jäsningsmetod med ursprung i norra Kina. Kombuchan framställer hon själv i ateljén genom en lång process som kräver omvårdnad och kärlek. Under jäsningen bildar kombuchan ett cellulosabaserat hudliknande material. Materialet behandlas sedan som en textil som kan sys ihop och draperas. Utifrån Annas egna erfarenheter av transnationell adoption ställer verken frågor om kropp, identitet och tillhörighet.

Vega Määttä Siltberg väver i ull med vass som inslag. Hon skördar själv fjolårets torkade vasstrån i strandkanterna av sjöar runt Stockholm. Skörden är en procedur som kräver anpassning efter årstiderna. Isen måste vara tillräckligt tjock för att bära, och vassen måste tas innan den förmultnar för att ge plats åt nästa generation. Resultatet blir slående och monumentala vävar som refererar till textilhistorien genom de olika vävteknikerna såväl som till samtida konst och design.

Sofie Rykowskis ”Avtryck” består av ett pågående verk, ett färdigt verk och en diktsamling. De olika delarna rör sig in och ur varandra i samexistens. Text som leder till textil och textil som blir till text. Efter flera år i solen har sidentyget blekts så att färgskiftningen liknar abstrakta spår. Sofies verk är avtryck av tid och minnen från vardagen, den som har passerat och den vi har framför oss. En berättelse om rester som har blivit över, och arv som ska förvaltas.

Annie Johanssons arbete grundas i taktila minnen och ordlösa, kroppsliga erfarenheter. Ulltovning har en lång historia som metafor i filosofiska resonemang. I den tidiga kosmologin användes den tovade ullens struktur för att beskriva universums uppbyggnad genom förtunning och förtätning. I modern filosofi har ulltovningens principer använts som tankemodell för en fri plats, som inte har något centrum, ingen rät- och avigsida, och som är obegränsad åt alla håll i en ständigt pågående förändring. Detsamma gäller för de inre och yttre landskap som Annies skulpturer gestaltar i sin självklara fysiska närvaro. Annies arbete med ullen kräver inga redskap eller verktyg mer än kroppen och rörelsen.

Ellen Dynebrinks lappverk bildar selfies i låg upplösning genom de ihopsydda pixlarna. Hennes arbete tar sinutgångspunkt i ett bildspråk som ofta underordnas och beskrivs som onödigt, fåfängt och överdrivet – adjektiv som också används för att nedvärdera unga tjejer och feminina identiteter. Centralt i verken står den unga kvinnans blick och subjektivitet, genom vilken hon skapar sig själv i ett sökande efter vägledning och kvinnliga förebilder. Ellens verk utforskar feministiska strategier för att slå sönder de patriarkala maktstrukturer som finns inbyggda i språket.

Även Anna Sollevis arbete förhåller sig till den virtuella världen. Verket ”Venus i badet & Riri by the Pool” behandlar den exponerade, idealiserade kvinnokroppen. Riri är popstjärnan Rihannas alias på Instagram. Centralt i verket finns en kopia av en baddräkt som Rihanna burit i någon av alla de poolbilder som hon har postat där. Annas installation byggs upp kring idéer om en flärdfull hotellmiljö anpassad för lättklädda kroppar. Historia och samtid möts i material och symboler; gips, silikon, lycra, kakel, blomblad, frotté. Utifrån antika avbildningar av Venus, kärlekens och skönhetens gudinna i den grekiska mytologin, talar verket om hur Rihanna kan betraktas som en Venusikon i samtiden.

Erik Öbergs skulpturer befinner sig i ett gränsland mellan natur och kropp, liv och död. Formerna byggs upp av precist sammanfogade fjädrar och somebana – ett traditionellt japanskt hantverk för tillverkning av sidenblommor. Verken förhåller sig till målerikonstens vanitas-stilleben, som syftade till att påminna betraktaren om livets förgänglighet och jordelivets tomhet. Det mest bekanta tenderar att förbli osynligt för människan. Det vardagliga framträder inte förrän det störs. Estetiken i Eriks konst anspelar på mänskliga begär och en fixering vid att kontrollera och äga. Objektens tvetydighet förskjuter maktbalansen genom att försätta betraktaren i osäkerhet.

Utställningen pågår till 13 januari 2019.

Lärarhandledning att ladda ner här

0 kommentarer har registrerats
Lämna en kommentar
Lämna en kommentar